Besvikelse...

Det här med "vänner" är överskattat. När kallar man sig själv för en vän?
Dom flesta har en hel hög med vänner, människor som ber om tjänster, människor som sitter och gråter om sina problem...och man lyssnar, man ställer upp så gott man kan. För det är så en vän gör. Men när man sen själv behöver gråta ut och prata lite, när man själv behöver och vill ha lite uppmärksamhet och en hjälpande hand....vad händer? Precis, ingenting. Man får inget tillbaka.
Anledningen till att jag ens tar upp det är inte för att jag personligen är missnöjd med min vänskapskrets, nejnej. Men en nära vän till mig fyller snart 18 och hade verkligen längtat att få gå ut och fira med ett x antal vänner, som dessutom sagt att dom kommer vara där. Nu har alla avböjt....mindre än en vecka innan. Det är vad jag kallar dålig stil. Och denna tjejen är så otrolig. Hon ställer upp i ur och skur, oavsett vad som krävs. Jävla egoistiska svin! Det är precis vad ni är, allihopa.
Hur kan ni kalla er för vän?