"We went down to the river" (8)

Den där allra första, lätta tåren blir snart till en hel flod då jag nu förstått att alla lämnar mig, ger upp på mig. Alla, förr eller senare finns människor som stått mig så nära under sån lång tid inte längre vid min sida. Men aldrig trodde jag att du skulle vara en av dom. Jag är helt enkelt inte önskad här längre. Jag har länge, länge funderat över hur sorgligt det är då jag (faktiskt) är född här och har bott här i hela mitt fucking liv men ändå inte umgås med någon i Borås. Alla dom jag normalt umgås med bor flera mil bort. Det har funkat just för dig, fram tills idag då jag fick klart för mig vart du står och vad som borde och måste göras i fortsättningen. Jag känner mig vilseledd, sviken och BEsviken. Tänker tankar jag inte borde, är näst intill apatisk för just nu känns det som allt bara brakade ihop, allt i en enda röra av minnen. Förstörda minnen. Varför? Vad har jag gjort för att få höra dom orden?
Jag kan försäkra er alla att detta är inte ett desperat rop på hjälp eller något tyck-synd-om-mig-inlägg, bloggen handlar om mitt liv. Detta är mitt liv idag, och troligen en jävla lång tid framöver.