Som om....vaa?

Satans känsla, dumma tankar.
Hela tiden, inget stopp.
All början har sitt slut, nääääär?

Jag tror jag börjat tvivla på mig själv en aning. Ställs så mycket krav på mig, från alla håll. Det tär på mig. Varför kan jag inte bara få vara?
Allt har blivit så mycket tuffare. Och av en enkel anledning, saknaden. Saknaden till älskling är för stor. Allt börjar bli så verkligt, flytten och.....Det är såpass verkligt att jag inte vill vänta längre. Vill att allt med honom ska ske på en gång. Shit, känslorna är enorma.....

Älskar min johan över allt annat. Han är mitt liv, mitt ljus. Mitt allt <3